Strömstaren – en vintergäst

Så lever strömstaren i midvinterns famn

De isfria strömdragen i älvar, åar och bäckar är livsviktiga plaster för strömstaren (Cinclus cinclus). Strömstaren är den enda tättingen, som söker sin föda i vattenmiljöer. Denna svartvita fågel av traststorlek tillbringar vintern invid isfria strömdrag, där den dykande fångar larver och insekter från vattendragets Koskikara botten. Den främre delen av fågelns bröst är vitt och reflekterar därför ljus mot bottnen. Detta ökar därmed fågelns chanser att finna ett byte. En väl infettad fjäderdräkt, som hindrar det kalla vattnet från att nå kroppen, är en förutsättning för dykandet. Fettet avsöndras av en speciell körtel. Man har därför tidigare jagat strömstaren för att använda det högklassiga fettet, t.ex. för att smörja vapen med.

Strömstaren är speciell då den flyttar till Finland för att övervintra. Det övervintrande beståndet uppgår till 5 000-10 000 par. Arten påträffas nästan i hela landet. Det häckande beståndets storlek är endast några hundra par, och säkra häckningar noteras ytterst sällan. Vanligen anländer strömstaren för att övervintra i oktober-november och flyttar till häckningsområdena, som huvudsakligen finns i Norge, i början av april. I fall man ser en strömstare i maj-september i Finland kan det hända att man lyckats lokalisera ett häckande par. Strömstaren kan häcka bl.a. i brokonstruktioner eller i specialbyggda häckningslådor, som ofta placeras under broar. I naturliga förhållanden bygger strömstarens ett bo, som ser ut som en boll av mossa. Det placeras ofta på stenrika stränder invid forsar.

Foto: Ismo Nousiainen

Virta Det är lätt att känna igen strömstaren då den uppehåller sig vid en vintrig bäck. Den är en kännspak svartvit fågel, där den sitter för sig själv på en strandsten eller i en fors, för att sedan nigande skutta från en sten till en annan. Alltemellanåt dyker fågeln ner i vattnet, för att sedan sätta sig på en sten och vila. Den dyker med all sin kraft motströms samtidigt som den genomsöker bottnen med näbben. Även om man inte ser fågeln kan man upptäcka spår och matrester på iskanten och i snökarmen vid bäckens strand. Strömstarens läte är mycket kännspakt. Det är en klart ljudande gnisslande strof. Sittande på stenarna i forsen kan den sjunga små sprudlande strofer samtidigt som den niger och stirrar ner i vattnet.

Då kylan tilltar fryser forsarna ofta igen nästan helt och hållet. Då blir strömstararna tvungna att tränga ihop sig kring de kvarvarande områdena med öppet vatten. Även vid mycket små ytor med öppet vatten kan man påträffa flere strömstarar. Då väderleken blir mildare blir reviren återigen större då strömstararna igen tar sina ursprungliga revir i besittning. Under en mild vinter är det svårt att få syn på strömstaren även om den vistas vid en mycket liten bäck.

En basförutsättning för strömstarens existens är rinnande vatten, där vattnet är tillräckligt klart för att strömstaren skall kunna dyka. I bäckar med rent och klart vatten är förekomsten av föda tillräcklig. De milda vintrarna, som är en följd av klimatförändringen, underlättar strömstarens liv. De medför likväl andra konsekvenser, -som t.ex. vinterregn med åtföljande översvämningar. Variationerna i vattenståndet, det grumliga flödesvatten och varaktigt förhöjda flöden kan inskränka på strömstarens möjligheter att finna föda. Därför innebär en traditionell vinter med kyla och lågt vattenflöde den bästa förutsättningen för att strömstaren skall lyckas med övervintringen.

Strömstaren räknas till de missgynnade arterna (NT).