Lappfjärds å – Storå

Lappfjärds å-Storås vattendrag
Ån rinner upp i Lauhanvuori, som ligger 231 m över havsnivån och är den högsta belägna platsen i västra Finland.  Åns huvudfåra är 75 km lång och avrinningsområdets yta är 1112 km2. Lappfjärds å–Storå är en av de fem åar och älvar i Finland, som ännu hyser ett ursprungligt öringsbestånd. Ån är en av de av UNESCO fastställda internationella Projekt Aqua-objekten, och åns fåra hör till Natura 2000-programmet. I bägge vattendragen har så gott som hela huvudfåran samt merparten av biflödena rensats för att möjliggöra virkesflottning. Tillrinningsområdet har i stor omfattning dränerats för att gynna skogens tillväxt eller för dränering av jordbruksmark.  Som en följd av dessa åtgärder har områdets naturtillstånd försämrats och förutsättningarna för förekomst av flere olika arter har minskat kraftigt. I åns övre lopp finns många erosionkänsliga områden men även många viktiga mångformiga naturenliga åsar, källor och myrmarker, som är karakteristiska just för Suomenselkäområdet.

Karvianjoki älv

Karvianjoki älvs vattendrag
Karvianjoki finns inom landskapen Birkaland, Södra Österbotten och Satakunda. Den största delen av avrinningsområdet finns i Satakunda men flere betydelsefulla småvattendrag och källflöden finns även i Birkaland och Södra Österbotten. Karvianjoki vattendragsområde  omfattar 3438 km2 och huvudfårans längd är 110 km. Älven har tre större  biflöden och längden på deras fåror varierar mellan 20 och 50 km. I det mellersta loppet av Karvianjoki finns tre bifurkationer, vilkas fåror småningom sammanfogas och älven mynnar i Bottniska viken via tre fåror: Ahlaistenjoki, Merikarvianjoki och Pohjanjoki.
I Karvianjokis avrinningsområde finns, i anslutning till huvudfåran och de tre utloppsfårorna i det nedre loppet, hundratals kilometer av små biflöden och bäckar. Åns övre lopp och en del av källflödena hör till Natura 2000-programmet
 

Öring
I källflödena till Karvianjoki och Lappfjärds å - Storå förekommer ännu ursprungliga (endemiska) bestånd av bäcköring, av vilka en del kan anses vara utrotningshotade. Fiskerimyndigheterna, dvs fiskeenheterna vid TE-centralerna, har beslutat att endast öringar av åns eget bestånd får användas vid utplanteringar.
En stationär form av öring, som lever hela sitt liv i samma bäck, är typisk för områdets småvattendrag. En del av öringarna kan tillfälligt vistas i de nedre delarna av vattendraget och enstaka individ kan till och med vandra ut i havet, för att sedan som lekmogna vandra upp i vattendraget för att fortplanta sig. Denna vandringsinstinkt saknas hos bestånden i flere bäckar, åar och älvar som en följd av att bestånden minskat eller på grund av vandringshinder. Majoriteten av öringarna är likväl stationära, och består i medeltal av under 1 kg :s individer, som i huvudsak livnär sig på vatteninsekter och småfisk. Öringen leker på hösten och rommen kläcks på våren. Det största hotet mot öringens fortbestånd utgörs av den belastning av fasta partiklar, som sker på vintern. Den leder till att öringens romkorn kvävs. Öringen växer långsamt och den blir könsmogen vid 3-4 års ålder. Storvuxna individer är i regel äldre än så. En del av bäcköringarna förblir dvärgvuxna och når inte ens 25 cm längd. Fiskarnas tillväxt påverkas även av bäckens födotillgångar, som kan vara utarmade som en följd av antropogena förändringar.


Flodpärlmussla
Flodpärlmusslan (Margaritifera margaritifera) är en hotad musselart, som förekommer i ett fåtal av bäckarna.  För att kunna föröka sig är den beroende av att dess mellanvärd öringen transporterar glochidie-larverna till deras kommande uppväxtplatser. Flodpärlmusslan är en erkänt långlivad art, som lätt kan uppnå 100 års ålder. Individerna i de flesta av våra flodpärlmusselbestånd är tyvärr redan så gamla att de inte längre kan föröka sig. Flodpärlmusslan är en bra indikator på god vattenkvalitet enär den är mycket känslig för en försämring av vattnets kvalitet. Då musslan en gång valt sin förekomstplats är den stationär och lever hela sitt liv på ett mycket litet område. Typiskt för flodpärlmusslan är att den gräver ner sig och intar en lodrät position med foten längst ner i substratet. I de vattendrag där flodpärlmusslan finns bör man undvika att vada eller idka andra verksamheter som kan förändra bottnens tillstånd. Vi bör också komma ihåg att det är förbjudet att lyfta upp eller att ens vidröra en flodpärlmussla.

Flodkräfta
Flodkräftan (Astacus astacus) är en art som minskat oerhört i våra rinnande vattendrag. På många håll har denna art, som är mycket känslig för förändringar i miljön, helt försvunnit. I många områden utgör dessutom kronisk kräftpest ett problem.  Så fort en liten population lyckats etablera sig och öka i antal slår pesten till på nytt och utplånar den. På många håll anses den introducerade signalkräftan (Pacifastacus leniusculus), som är immun mot kräftpesten, utgöra det största hotet mot den ursprungliga flodkräftan. Flodkräftan har en mycket viktig och nyttig roll i vattenekosystemet då den huvudsakligen livnär sig på nedfallna löv och död växt- djur- och fiskbiomassa. Flodkräftan står således för renhållningen av vattendragen. Dess framgång är numera dock mycket begränsad. Flodkräftan lider även av belastning av fasta partiklar och uppkomsten av sedimentationsbottnar. Avsaknad av skyddande håligheter utgör också en hotfaktor. Den är också extremt känslig för bl.a. kemiska bekämpningsmedel.

Sötvattensmärla
Sötvattensmärlan (Gammarus pulex) utgör en relikt från istiden, som ända tills idag klarat sig bra i en del bäckar. Den utgör således en direkt länk till den forntida Ancylussjön eller till Yoldiahavet. Den förekommer i en del av områdets bäckar och kan ställvis vara så riklig att den har betydelse som föda åtminstone för fisk.


Bäcknejonöga
Bäcknejonögat (Lampetra planeri) hör till släktet rundmunnar och trivs i rinnande småvattendrag med rent och klart vatten. Mitt i sommaren kan man se dem leka i stora stim. Bäcknejonögat kan bli ca 15-18 cm lång. Den företar inga vandringar utan lever ett stationärt liv. Bäcknejonögat tillbringar en stor del av sin levnad i form av en larv. Efter det att den omvandlats till en vuxen individ lever den endast några få månader fram till fortplantningen.


Fåglar och däggdjur
I Karvianjoki har man i tiderna planterat in europeisk bäver från Norge. Detta gjordes som en följd av att skoningslös jakt hade utrotat det ursprungliga beståndet i hela landet. Arten har snabbt förökat sig och spritt sig även till närliggande vattendrag. Karvianjoki är det enda vattendraget i Finland där enbart europeisk bäver förekommer.
I vattendragen i området förekommer även den fåtaliga uttern, som under de senaste decennierna har förökat sig framgångsrikt i området.
I de bäckar, åar och älvar som hålls isfria vintern igenom övervintrar strömstaren. Den har till och med häckat vid Karvianjoki. Dess föda utgörs av vattenlevande och övervintrande insekter.
 

TT/BW